Lunchrum
Tänk att få ha en liten kub eller rum där man kunde få sitta helt i fred, i tystnad, under lunchrasten. Om man umgåtts med folk hela dan är det sista jag vill sitta och vara übersnackig med folk i lunchrummet. Jag brukar gå ut och äta lunch i parken visserligen, det är rätt skönt att få lite luft och ljus.
Kollektivt
Dagens avsky går till kollektivtrafiken. En resa som tar 25 minuter med bil tog idag 1,5 timme (!!) med tåg + stadsbuss. Dessutom får man trängas med pöbeln överallt. Och varför står folk framför tågdörrarna? Som om det finns en risk att om de inte tränger sig förbi alla som ska ut så får de inte en sittplats. Suck.. Om jag så måste betala 30 spänn litern för bensin tar jag bilen varje dag istället för den där vederstyggliga saken de kallar kollektivtrafiken.
//NB
torsdag 22 mars 2012
onsdag 21 mars 2012
Terapin
Jo..
Som jag skrev i det första inlägget (för så där tre år sedan) så blev det slutligen terapi för min del vad gäller den sociala fobin. Jag fick inte hjälp förrän en läkare vid min vårdcentral såg på min problematik och mitt liv. Han sa till mig att "ja du, du har alla symtomen för att ha social fobi så jag remitterar dig till en psykiater". Jaja tänkte ju jag då, både lättad och lite oroad. Skulle jag få en stämpel nu att bära med mig, skulle den här psykiatern kunna hjälpa mig och hur går man egentligen tillväga om man har social fobi?
Frågorna var många. De fick svar. Efter några månader fick jag komma till psykiatern och prata ut. Jag la alla korten på bordet om känslor, uppväxten, vad jag kände att jag blev berövad på, hur en dag såg ut för mig o.s.v. I korta ordalag beslutade han om KBT-terapi i gruppseans. Det skrämde mig till vettet först, kan ni tänka er - en grupp med människor som inget hellre skulle vilja än springa skrikande därifrån av ångest. Men jag bestämde mig för att inte ha några förutfattade meningar, varken om gruppterapi eller KBT i sig.
KBT
Jag tror inte att jag hade varit där jag är idag om det inte varit för den där gruppterapin. Visst, det var fruktansvärt jobbigt och man delade med sig av erfarenheter som rev upp gamla känslor men samtidigt förstod jag att jag inte var ensam. Det finns många, många människor därute som lider på samma vis dag ut och dag in - i det tysta. Det kändes tröstande på något vis. Genom terapin fick vi övningar och små delmål att göra eller försöka göra till nästa möte. Att möta sin ångest och stoppa fanskapet i dörren i stort sett.
Tidigare skulle jag sällan våga höja rösten i personalrummet eller i en okänd folkmängd. Aldrig i livet att jag skulle komma med förslag på möten eller ha en åsikt offentligt. På många sätt vågar jag nu ta plats och vågar göra mig synlig - jag har t o m genomlidit redovisningar flertalet gånger under en utbildning jag gick. Visst, jag är inte "botad" från fobin men den skriker lite mindre nu. Det är lite lättare att slå på den med boxhandskar och jag förstår nu var den kommer från.
Men mer om det i nästa inlägg.
//NB
Som jag skrev i det första inlägget (för så där tre år sedan) så blev det slutligen terapi för min del vad gäller den sociala fobin. Jag fick inte hjälp förrän en läkare vid min vårdcentral såg på min problematik och mitt liv. Han sa till mig att "ja du, du har alla symtomen för att ha social fobi så jag remitterar dig till en psykiater". Jaja tänkte ju jag då, både lättad och lite oroad. Skulle jag få en stämpel nu att bära med mig, skulle den här psykiatern kunna hjälpa mig och hur går man egentligen tillväga om man har social fobi?
Frågorna var många. De fick svar. Efter några månader fick jag komma till psykiatern och prata ut. Jag la alla korten på bordet om känslor, uppväxten, vad jag kände att jag blev berövad på, hur en dag såg ut för mig o.s.v. I korta ordalag beslutade han om KBT-terapi i gruppseans. Det skrämde mig till vettet först, kan ni tänka er - en grupp med människor som inget hellre skulle vilja än springa skrikande därifrån av ångest. Men jag bestämde mig för att inte ha några förutfattade meningar, varken om gruppterapi eller KBT i sig.
KBT
Jag tror inte att jag hade varit där jag är idag om det inte varit för den där gruppterapin. Visst, det var fruktansvärt jobbigt och man delade med sig av erfarenheter som rev upp gamla känslor men samtidigt förstod jag att jag inte var ensam. Det finns många, många människor därute som lider på samma vis dag ut och dag in - i det tysta. Det kändes tröstande på något vis. Genom terapin fick vi övningar och små delmål att göra eller försöka göra till nästa möte. Att möta sin ångest och stoppa fanskapet i dörren i stort sett.
Tidigare skulle jag sällan våga höja rösten i personalrummet eller i en okänd folkmängd. Aldrig i livet att jag skulle komma med förslag på möten eller ha en åsikt offentligt. På många sätt vågar jag nu ta plats och vågar göra mig synlig - jag har t o m genomlidit redovisningar flertalet gånger under en utbildning jag gick. Visst, jag är inte "botad" från fobin men den skriker lite mindre nu. Det är lite lättare att slå på den med boxhandskar och jag förstår nu var den kommer från.
Men mer om det i nästa inlägg.
//NB
tisdag 17 november 2009
En helt vanlig blogg
Välkommen
Du kommer inte att få läsa några ovanligheter i denna blogg. Ha inga förväntningar om att du kommer att få veta svaret på livets gåtor eller hitta det bästa receptet på en buffé för 100 pers. Syftet med denna blogg är inte att vara särskilt matnyttigt för dig som läser, det är en blogg där jag ska kunna få ut mina i-landsproblem och få vara bitter på omvärlden.
Jag
Jag är en helt vanlig, medelmåttig, bitter, sarkastisk, gnällig, pessimistisk, blekfet, småtråkig svenssontjej nånstans i tjugoårsåldern. Geografiskt finner du mig någonstans i Sverige där jag har växt upp i en helt vanlig familj (jag kommer till det) och haft helt vanliga upplevelser. Inget speciellt har hänt än förutom de sedvanliga tragedierna inom familjen och personliga livet. Jag lär aldrig bli en kändis då jag inte är bra på varken det ena eller andra. Mitt stora ointresse för mediahoreri lär aldrig heller skapa mig en plats bland Idolfjantarna, Robinsson och alla de andra skitdokumentärerna.
Bakgrunden
Idéen till denna blogg kom när jag nyss hade varit på gymmet. Min syster sms:ade mig och frågade hur det kändes varpå alla möjliga tankar dök upp. Jag vill analysera mitt smått tråkiga liv med de erfarenheter och kunskaper som jag har tagit till mig. Vill vrida och vända på upplevelser för att försöka förstå dem bättre. Samtidigt har jag ingen direkt att leka bollplank med för vem vill fläka ut sig för folk bara för att försöka förstå sig själv bättre, undantaget psykiatrivården men där kan man knappast komma springande hela tiden med dessa triviala problem som uppstår i livet.
Hemligheten
Nåja som jag berättat innan så kände jag en lust att få granska mig själv och mina känslor just nu. Jag bär på en hemlighet som få vet och de som vet förstår säkerligen inte fullt ut hur jag känner det ibland i vissa situationer. Hur ångesten och paniken kommer dundrande, hjärtat bultar nått fruktansvärt, det blir svårt att se och allt jag vill är att fly. Heroiskt försöker jag möta rädslan för det är enda sättet att komma över fanskapet. Jag har inga förhoppningar om att jag magiskt en dag kommer vara helt befriad från detta, det lär följa mig till graven.
Nu, nu ska jag äntligen få skrika ut det för er. Äntligen ska jag få erkänna det för någon jävla själ som inte är i min närhet och som inte kan döma mig för ni har inte en susning om vem jag är i riktiga livet. Era tveksamma ögon kan inte döma mig, ert kroppspråk kan inte ljuga och ni kan inte låtsas förstå hur det känns för att sedan omedelbart snacka skit bakom min rygg.
Jag har social fobi
Där satt den. En enda jävla mening. Detta ångestmonster som jagar mig varje dag i olika situationer. Detta monster som har satt käppar i mitt livshjul så länge som jag kan minnas. Jag avskyr dig ditt jävla monster, tack vare dig har jag gått miste om så mycket. Mina tonår var inte som andras, första pojkvännen kom in i mitt liv sent, festerna jag inte vågade gå på, betygen som kunde blivit MVG blev på sin höjd VG, jobben som blev lidande för att jag inte vågade stå upp för mig själv. Allt detta för att jag inte vågade framhärda i sociala situationer.
I skolan blev min ångest inte tagen på allvar trots att det började från första klass. Vanlig scenskräck, det växer bort, inget att bry sig om, det är bara att göra det, ALLA KÄNNER LIKADANT. Det där sista, när jag hör folk säga detta så vill jag sparka dem tills tänderna ramlar ut. Jag blir så frustrerad för alla känner verkligen inte likadant. Du har inte den blekaste jävla aning om hur fruktansvärt det är att vara instängd i ett sinne som skriker FLYKT! Spring för allt vad benen orkar annars kommer jag stänga av din kropp för evigt! Tänk efter nästa gång, du vet aldrig vad folk bär på i sitt innersta.
Terapin
Nästa inlägg kommer handla om hur mitt liv vände och varför jag har lättare att analysera fobin. Har ni tur kommer ni få läsa om min barndom och min familj. Det är så svensson som det kan bli.
/NB
Du kommer inte att få läsa några ovanligheter i denna blogg. Ha inga förväntningar om att du kommer att få veta svaret på livets gåtor eller hitta det bästa receptet på en buffé för 100 pers. Syftet med denna blogg är inte att vara särskilt matnyttigt för dig som läser, det är en blogg där jag ska kunna få ut mina i-landsproblem och få vara bitter på omvärlden.
Jag
Jag är en helt vanlig, medelmåttig, bitter, sarkastisk, gnällig, pessimistisk, blekfet, småtråkig svenssontjej nånstans i tjugoårsåldern. Geografiskt finner du mig någonstans i Sverige där jag har växt upp i en helt vanlig familj (jag kommer till det) och haft helt vanliga upplevelser. Inget speciellt har hänt än förutom de sedvanliga tragedierna inom familjen och personliga livet. Jag lär aldrig bli en kändis då jag inte är bra på varken det ena eller andra. Mitt stora ointresse för mediahoreri lär aldrig heller skapa mig en plats bland Idolfjantarna, Robinsson och alla de andra skitdokumentärerna.
Bakgrunden
Idéen till denna blogg kom när jag nyss hade varit på gymmet. Min syster sms:ade mig och frågade hur det kändes varpå alla möjliga tankar dök upp. Jag vill analysera mitt smått tråkiga liv med de erfarenheter och kunskaper som jag har tagit till mig. Vill vrida och vända på upplevelser för att försöka förstå dem bättre. Samtidigt har jag ingen direkt att leka bollplank med för vem vill fläka ut sig för folk bara för att försöka förstå sig själv bättre, undantaget psykiatrivården men där kan man knappast komma springande hela tiden med dessa triviala problem som uppstår i livet.
Hemligheten
Nåja som jag berättat innan så kände jag en lust att få granska mig själv och mina känslor just nu. Jag bär på en hemlighet som få vet och de som vet förstår säkerligen inte fullt ut hur jag känner det ibland i vissa situationer. Hur ångesten och paniken kommer dundrande, hjärtat bultar nått fruktansvärt, det blir svårt att se och allt jag vill är att fly. Heroiskt försöker jag möta rädslan för det är enda sättet att komma över fanskapet. Jag har inga förhoppningar om att jag magiskt en dag kommer vara helt befriad från detta, det lär följa mig till graven.
Nu, nu ska jag äntligen få skrika ut det för er. Äntligen ska jag få erkänna det för någon jävla själ som inte är i min närhet och som inte kan döma mig för ni har inte en susning om vem jag är i riktiga livet. Era tveksamma ögon kan inte döma mig, ert kroppspråk kan inte ljuga och ni kan inte låtsas förstå hur det känns för att sedan omedelbart snacka skit bakom min rygg.
Jag har social fobi
Där satt den. En enda jävla mening. Detta ångestmonster som jagar mig varje dag i olika situationer. Detta monster som har satt käppar i mitt livshjul så länge som jag kan minnas. Jag avskyr dig ditt jävla monster, tack vare dig har jag gått miste om så mycket. Mina tonår var inte som andras, första pojkvännen kom in i mitt liv sent, festerna jag inte vågade gå på, betygen som kunde blivit MVG blev på sin höjd VG, jobben som blev lidande för att jag inte vågade stå upp för mig själv. Allt detta för att jag inte vågade framhärda i sociala situationer.
I skolan blev min ångest inte tagen på allvar trots att det började från första klass. Vanlig scenskräck, det växer bort, inget att bry sig om, det är bara att göra det, ALLA KÄNNER LIKADANT. Det där sista, när jag hör folk säga detta så vill jag sparka dem tills tänderna ramlar ut. Jag blir så frustrerad för alla känner verkligen inte likadant. Du har inte den blekaste jävla aning om hur fruktansvärt det är att vara instängd i ett sinne som skriker FLYKT! Spring för allt vad benen orkar annars kommer jag stänga av din kropp för evigt! Tänk efter nästa gång, du vet aldrig vad folk bär på i sitt innersta.
Terapin
Nästa inlägg kommer handla om hur mitt liv vände och varför jag har lättare att analysera fobin. Har ni tur kommer ni få läsa om min barndom och min familj. Det är så svensson som det kan bli.
/NB
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)