En helt vanlig blogg

Välkommen
Du kommer inte att få läsa några ovanligheter i denna blogg. Ha inga förväntningar om att du kommer att få veta svaret på livets gåtor eller hitta det bästa receptet på en buffé för 100 pers. Syftet med denna blogg är inte att vara särskilt matnyttigt för dig som läser, det är en blogg där jag ska kunna få ut mina i-landsproblem och få vara bitter på omvärlden.

Jag
Jag är en helt vanlig, medelmåttig, bitter, sarkastisk, gnällig, pessimistisk, blekfet, småtråkig svenssontjej nånstans i tjugoårsåldern. Geografiskt finner du mig någonstans i Sverige där jag har växt upp i en helt vanlig familj (jag kommer till det) och haft helt vanliga upplevelser. Inget speciellt har hänt än förutom de sedvanliga tragedierna inom familjen och personliga livet. Jag lär aldrig bli en kändis då jag inte är bra på varken det ena eller andra. Mitt stora ointresse för mediahoreri lär aldrig heller skapa mig en plats bland Idolfjantarna, Robinsson och alla de andra skitdokumentärerna.

Bakgrunden
Idéen till denna blogg kom när jag nyss hade varit på gymmet. Min syster sms:ade mig och frågade hur det kändes varpå alla möjliga tankar dök upp. Jag vill analysera mitt smått tråkiga liv med de erfarenheter och kunskaper som jag har tagit till mig. Vill vrida och vända på upplevelser för att försöka förstå dem bättre. Samtidigt har jag ingen direkt att leka bollplank med för vem vill fläka ut sig för folk bara för att försöka förstå sig själv bättre, undantaget psykiatrivården men där kan man knappast komma springande hela tiden med dessa triviala problem som uppstår i livet.

Hemligheten
Nåja som jag berättat innan så kände jag en lust att få granska mig själv och mina känslor just nu. Jag bär på en hemlighet som få vet och de som vet förstår säkerligen inte fullt ut hur jag känner det ibland i vissa situationer. Hur ångesten och paniken kommer dundrande, hjärtat bultar nått fruktansvärt, det blir svårt att se och allt jag vill är att fly. Heroiskt försöker jag möta rädslan för det är enda sättet att komma över fanskapet. Jag har inga förhoppningar om att jag magiskt en dag kommer vara helt befriad från detta, det lär följa mig till graven.
Nu, nu ska jag äntligen få skrika ut det för er. Äntligen ska jag få erkänna det för någon jävla själ som inte är i min närhet och som inte kan döma mig för ni har inte en susning om vem jag är i riktiga livet. Era tveksamma ögon kan inte döma mig, ert kroppspråk kan inte ljuga och ni kan inte låtsas förstå hur det känns för att sedan omedelbart snacka skit bakom min rygg.

Jag har social fobi
Där satt den. En enda jävla mening. Detta ångestmonster som jagar mig varje dag i olika situationer. Detta monster som har satt käppar i mitt livshjul så länge som jag kan minnas. Jag avskyr dig ditt jävla monster, tack vare dig har jag gått miste om så mycket. Mina tonår var inte som andras, första pojkvännen kom in i mitt liv sent, festerna jag inte vågade gå på, betygen som kunde blivit MVG blev på sin höjd VG, jobben som blev lidande för att jag inte vågade stå upp för mig själv. Allt detta för att jag inte vågade framhärda i sociala situationer.
I skolan blev min ångest inte tagen på allvar trots att det började från första klass. Vanlig scenskräck, det växer bort, inget att bry sig om, det är bara att göra det, ALLA KÄNNER LIKADANT. Det där sista, när jag hör folk säga detta så vill jag sparka dem tills tänderna ramlar ut. Jag blir så frustrerad för alla känner verkligen inte likadant. Du har inte den blekaste jävla aning om hur fruktansvärt det är att vara instängd i ett sinne som skriker FLYKT! Spring för allt vad benen orkar annars kommer jag stänga av din kropp för evigt! Tänk efter nästa gång, du vet aldrig vad folk bär på i sitt innersta.

Terapin
Nästa inlägg kommer handla om hur mitt liv vände och varför jag har lättare att analysera fobin. Har ni tur kommer ni få läsa om min barndom och min familj. Det är så svensson som det kan bli.

/NB